Avkriminalisera prostitutionen

Ämnet prostitution är som regel ett väldigt kontroversiellt och känsligt område. Prostitutionsförespråkare möts som regel av känslostormande fördömanden, med budskapet att prostitution är förtryck, att alla horor är offer och/eller utsatta för trafficking, att de ofta har missbruksproblem samt att (nästan) ingen av dem säljer sex av egen fri vilja. Med andra ord: att myten om den “lyckliga horan” är bara just en myt. Detta brukar alltså vara kritikernas ståndpunkt.

Min ståndpunkt, däremot, är som följer:

1. Det här är en sekulär stat. Lagar skall inte baseras på religiös moral, och vi skall därför inte ha lagar mot sexuella tjänster.
2. Samtyckande vuxna människor skall vara fria att göra vad de vill med varandra, så länge de inte skadar någon annan.
3. Trafficking – alltså sexuell slavhandel – är förbjuden, eftersom tvång och slavhandel redan är förbjudna. Inget konstigt med det.
4. Människor som har problem med droger och/eller psykiska problem skall fångas upp av det sociala skyddsnätet, och skall alltså inte känna sig tvingade till prostitution. Det är polis/socialtjänsts ansvarsområde.
5. Givet allt detta: Finns det trots allt kvar människor som vill sälja sexuella tjänster – och som alltså inte är vare sig tvingade till det eller har drog- eller allvarliga psykiska problem – så skall de få det. Det är helt upp till dem att göra det valet, och stå för konsekvenserna därav. Och finns det inga kvar som vill sälja sex – alltså inga “lyckliga horor” – så OK, vad är då problemet?

Jag har inte och har inga tankar på att någonsin vare sig köpa eller sälja sexuella tjänster, men finns det vuxna, friska och någorlunda stabila människor som vill kunna göra det så tycker jag att de skall ha möjligheten. Tvång, droger och människohandel är redan olagligt tack vare andra lagar och är alltså inga motiv till att förbjuda sexindustrin som sådan.

Jag hyser inga förhoppningar om att mina framtida barn skall prostituera sig, men det är bara min egen högst personliga åsikt som jag får försöka meddela till han/hon/dem bäst jag kan – det är inget som lagboken har något som helst att göra med.

Susanne Dodillet, författare till den aktuella avhandlingen “Är sex arbete”, skriver mycket bra om ämnet på Expressen, och i bloggvärlden reflekteras ämnet mästerligt över av Hans Engnell på Motpol, LouiseP och Blogge Bloggelito. Ämnet uppmärksammas också av bland andra Bitchslap Barbie och Sidvind. Tänk vad underbart om en riktig folkrörelse skulle kunna ta sin fart bland alla öppensinnade människor i bloggvärlden, flera år efter prostitutionslagens införande. Det vore en bloggbävning värd namnet.

Läs även andra bloggares åsikter om lagstiftning, moralism, prostitution, prostitutionslagen, sexköpslag, sexualmoralism

Nymoralismen sticker upp sin fula nos

DN rapporterar att anställda på regeringskansliet medelst internetcensur skall förhindras att besöka webbplatser som handlar om ”krig, terror, vapen och sex”. Det är förvaltningschefen på regeringskansliet, Jan Lindahl, som både går i spetsen för förslaget och som ensam skall godkänna listan över förbjudna webbplatser.

Som flera andra inte varit sena att påpeka är ju det här ren idioti. För att inte säga moralism. Vuxna människor i landets ledning skall alltså inte få använda internet som de vill?! Att över huvud taget ha med sex och pornografi på listan finner jag direkt äckligt – en nymoralismens kvävande stank.

Så länge tjänstemän och ministrar håller sig inom lagens råmärken och sköter sina jobb, anser inte jag att vare sig förvaltningschefen eller någon annan har ett jota att göra med vilka sidor de besöker. Vad mig anbelangar får de onanera med gurkor på arbetstid om de så skulle vilja, så länge de gör det de skall i övrigt.

En streckfigursmanual till våldtäkt?

LouiseP uppmärksammar att den australiska högsta domstolen bestämt att erotiska teckningar av Simpsonbarnen är att beteckna som barnporr.

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.

Humanisterna: Vikten av att stå upp för det till synes självklara

Efter att både länge och väl ha dragit mig på grund av medlemsavgiften, som trots att den inte på något vis är oresonlig (550kr/år för medlemsskap och medlemstidning) ändå är kännbar för någon som är långtidssjukskriven, har jag nu äntligen gjort slag i saken och blivit medlem i Humanisterna. Det känns bra. Som ett slags statement, till viss del.

Humanisterna är en partipolitiskt obunden organisation som arbetar för det sekulära samhället, för rationalitet, vetenskap och medmänsklighet, mot religiös moralism och fundamentalism. De – eller kan jag kanske säga ”vi” nu – vill inte förbjuda någon religion och förnekar inte på något sätt människors rätt att bestämma över sin egen eventuella religiositet, men menar att samhället som grund skall vara sekulärt och inte premiera någon enskild religion. Bland annat.

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.
/Arthur C. Clarke

Men är inte Sverige redan sekulärt, kanske någon påpekar? Jo, tämligen. Kanske mer sekulariserat än något annat land på jorden till och med. Men ännu finns det saker att förbättra, och obekväma frågor att ställa. Och då den kristna kyrkans ställning fortfarande är väldigt stark i landet, och krig och konflikter världen över fortfarande startas och underblåses i olika religioners namn, så är det trots allt viktigt att stå upp för rim och reson, vetenskap och humanism. Människan har gjort allt för stora framsteg genom vetenskap och upplysning för att tyst sitta ner och låta miljarder människors liv och öden styras av sagor och villfarelser.

Det är därför jag valt att bli medlem i Humanisterna. Jag må tycka att den sekulära livssynen är en självklarhet – så självklar att det känns lite fånigt att stå upp för den till och med – men den är en självklarhet som förtjänar att hyllas.

Recension: Porr – en bästsäljande historia

Porr – en bästsäljande historia, av Mattias Andersson.

Den här boken är en bedrift – omfattande, faktafylld och förvånande saklig och objektiv – och bör vara av intresse för alla som någonsin undrat vad som egentligen pågår i den skamfyllda porrindustrin, och hur stor denna ”industri” egentligen är. I boken redovisar Andresson en häpnadsväckande mängd fakta och intervjuer med i stort sett alla människor som haft och har betydelsefulla roller i den svenska porrindustrin – pornografer, företagsledare, skådespelare, forskare och politiker – nu och genom dess drygt 30-åriga historia. Och mer därtill. Bokens språk är välvårdat och korrekt och är därför lättläst oavsett hur pryd man som läsare må vara.

Boken kan ses som ett undersökande reportage och en respons på de påståenden som främst porrmotståndare gjort genom åren, och som kanske nådde sin topp några år in på 2000-talet i de mediala stormar som piskades upp av kritiska feminister: påståenden om porrens skadlighet och allt grövre kvinnoförnedrande innehåll, samt siffror som sades bevisa att porren inte bara var en stor och enormt lönsam miljardindustri utan att den också var ansvarig för oräkneliga självmord och tragedier årligen.

Andresson har en mycket kritisk ton, ofta med inslag av ironi, men han riktar udden åt bägge håll, både åt kritikerna och porrföretagen. Kort sagt kan man säga att han med den här boken slår hårt både mot bilden av ”porrindustrin” som enormt framgångsrik och lönsam, och mot bilden av porren som ett träsk av droger, hot, självmord och psykiska besvär. Utan att för den skull sannförklara bilden av ”den lyckliga horan.”

Det visar sig att det bakom uppskattningar, antaganden, rykten och andrahandsinformation från politiker, aktivister och media finns… mycket lite.

Andersson visar med all önskvärd tydlighet att porrindustrin i själva verket är långt ifrån den lönsamma och farliga ”industri” som porrmotståndarna hävdar och som porrföretagen själva försöker ge sken av. Porren är dessutom inte grövre nu än när den släpptes lös på 70-talet – snarare tvärt om.

Fjärran från droger, orgier, limousiner och kvinnliga offer finner vi små, olönsamma, desillusionerade företag som knappt har råd att avlöna sin personal, och porrarbetare vars största problem är den sociala stigmatiseringen i ett samhälle som gärna konsumerar porr bakom stängda dörrar men ytterst ogärna vill befatta sig med den och dess arbetare i det öppna.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. På dryga 300 sidor med faktaspäckad text är den en tegelsten att ta sig igenom (särskilt torr i sitt sifferrabblande ungefär halvvägs igenom), men framåt slutet får Andersson upp ångan igen och den är en ren fröjd att läsa.

Betyg: fyra av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos Bokus.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Porr – en bästsäljande historia av Mattias Andersson