om miljö, politik, böcker, utbrändhet och mer därtill
Jag har funderat på det ända sedan jag startade den här bloggen, och nu har jag gjort slag i saken: jag kommer att ge den här bloggen ett eget domännamn och – i bara farten – ett nytt namn. Ett namn som jag tycker är lite mer originellt än “Tankar och mer”. 😛 Som en bonus kommer jag på sikt förhoppningsvis att kunna modifiera designen lite mer som jag vill ha den också.
Mer info när allt är klart.
Jag gör som katten min idag: tar det lugnt. Igår översatte jag lite text till japanska till en av mina webbsajter, och författade ju dessutom ett par blogginlägg här, så ända sedan dess har jag rejäl huvudvärk. Ingenting ovanligt med detta – så har det varit i ett par-tre år nu. Förhoppningsvis kommer jag att må bra igen imorgon eller i övermorgon. 🙂
Jag sitter annars och putsar på en anmälan om företagsregistrering. Jag har länge gått i starta eget-tankar, för att kunna erbjuda japanskaöversättningar på ett bra sätt, och då Försäkringskassan nu tycks ge tummen upp finns det inte längre något formellt hinder. Tror jag.
Jag förväntar mig inga nämnvärda inkomster av det – inte minst då min återkommande huvudvärk sätter rejäla gränser – men det är ändå något jag vill ha åtminstone möjligheten att åta mig. Det japanska språket är en av mina livspassioner.
Som så många gånger tidigare har jag på sistone haft mycket funderingar över vilken sorts profil den här bloggen egentligen skall ha. Skall jag fokusera på kvalitet (få men lite längre texter, bokrecensioner, chokladomdömen etc), eller skall jag fokusera på kvantitet och låta alla möjliga korta reflektioner, lustigheter, länktips och dylikt slippa igenom?
Å ena sidan vill jag ju att de besökare som hittar hit skall hitta något läsvärt, att de skall finna guldklimparna utan att behöva vada genom högvis med digitala rapningar om vad jag åt till frukost. Å andra sidan är det väl kanske just det en blogg handlar om: personliga betraktelser på ett personligt sätt, utan allt för mycket stelhet och Nobelprisambitioner.
Nu har det gått tre dagar sedan mitt och flickvännens förhållande formellt tog slut.
Igår klarade jag av att hålla tankarna på annat när jag besökte en kompis, men idag är det svårare. Så många gamla minnen som tittar upp och sköljer över mig. Våra stunder tillsammans i Tokyo, Tsukuba och andra platser i Japan. Våra stunder i England, samt Lund, Stockholm och Falun.
Jag minns fortfarande den första dagen jag såg henne och blev förälskad i henne. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag trodde dock inte jag var bra nog åt henne, så jag höll det inom mig. Det tog flera år innan jag avslöjade mina känslor för henne, och vi blev ihop. Hon var, är och förblir den vackraste kvinna jag någonsin sett…
Men jag minns också varför vårt förhållande gnisslade och tappade fart mer och mer. Personlighetsmässigt var vi så olika, och ofta kändes det som att slutet var oundvikligt. Så många svåra minnen som lämnade ärr på hjärtat, och som smärtade så länge… Det var en svårt grund att fortsätta bygga på.
Hoppet, förhoppningarna och minnena kommer nog aldrig helt att försvinna. Tårarna faller och faller. Men sånt är livet.
Nu på kort sikt är jag väldigt rädd att det här kommer att inverka negativt på ett av mitt livs viktigaste intresse och yrkesprofil: japanskan. Språket är en viktig del av mig och är något jag levt med i ca tio år – men det var också otroligt nära sammankopplat med livet med min japanska (före detta) flickvän. Våra minnen, vårt liv ihop, vårt “lovers’ talk”… Jag får bara inte låta dessa minnen och sammankopplingar dra ner mig, och min framtid.
Det har tagit slut mellan mig och min flickvän sedan fem år tillbaka. Det enda riktiga förhållande jag haft och det enda förhållande jag hade velat ha, med den kvinna som gjorde mig till man. Skillnader attraherar, men skillnader kan också vara för stora. Bränd och sårad greppar jag nu efter hopp. Miljarder människor har tagit sig över det här – och det måste jag också.
Jag är ingen fanatiskt inbiten Trekkie som följt alla tv-serierna eller är hemligt förälskad i Seven of Nine, men som ett fan av Star Trek-filmerna (speciellt den första och den tionde) har jag i flera år gått och hoppats och väntat på att en ny film skulle utannonseras. När slutligen den nystartande elfte och senaste filmen – helt enkelt betitlad “Star Trek” – utannonserades och de första trailerna visades var jag både avvaktande skeptisk och försiktigt hoppfull. En nystart av en franchise är ett stort och riskabelt företag.
Efter att igår ha sett den tredje och senaste trailern kan jag dock med glädje säga att det här kan bli nästan hur bra som helst! Jag är riktigt taggad, och har nog inte varit så här förväntansfull inför en film sedan jag var en finnig tonåring. 😀
Jag är realist, och inser att oddsen att den här sci-fi-actionfilmen skall nå rent episka Oscarproportioner är mycket mycket små, men chansen känns nu större än någonsin att den i vart fall skall kunna bli en riktigt sevärd, fartfylld och minnesvärd filmupplevelse, väl värdig namnet Star Trek – och det tycker jag vore bra nog. (Och det skulle ärligt talat krävas mycket för att den skulle kunna bli lika dålig som Star Trek V – Den yttersta gränsen.)
Så, det här kan bli nästan hur bra som helst. Jag längtar redan.
Läs även andra bloggares åsikter om Star Trek, film, trekkie.
SvD rapporterar att digitala läsplattor och andra digitala läsverktyg växer i såväl funktionalitet som populäritet. Med den välkända nätbokhandeln Amazons Kindle 2 (avbildad här på bilderna) får jag erkänna att de digitala läsmöjligheterna ser ljusare ut än någonsin tidigare. Inte nog med att Kindle 2, som tydligt kan ses, är rasande snygg och lätt att bära med sig – dess batteritid sägs också vara något i hästväg, eftersom den inte behöver någon bakgrundsbelysning och bara drar ström när man interagerar med den (byter sida, trycker på någon knapp etc).
Trots detta måste jag dock säga att de verkligt användbara e-boksläsarna uppenbarligen måste vänta tills tekniken mognat ytterligare och priset sjunkit. Kindle 2:s skärm är ännu lite för liten och har för låg upplösning för min smak, och klarar ännu bara av att visa gråskalor. Och tangentbordet, vad skall man ha det till – det handlar ju om ett läs– och inte ett skrivverktyg? Priset – 5 995 kronor för 8 Gb med Telia Refill, enligt SvD – är dessutom inte direkt lågt.
Följaktligen tror jag inte boktryckeribranschen behöver känna sig oroliga ännu så länge. Förmodligen kommer en hel del prylgalningar att vilja skaffa en, på samma sätt som Palm m.fl. handdatorer nådde vissa begränsade framgångar för ett antal år sedan, men så mycket mer än så blir det nog inte. Men utvecklingen fortsätter. Inom något år kommer vi förmodligen att kunna skaffa läsare med såväl större skärm som full färgåtergivning, och då tror jag marknaden kommer att fullkomligen explodera.
Apples i vanliga fall framsynte vd Steve Jobs tror jag definitivt är ute och cyklar när han förra året meddelade att:
Det spelar ingen roll hur bra eller dålig Kindle är […] hela idén är felaktig från grunden eftersom folk inte läser längre.
Folk läser, och populära e-boksläsare kommer när tekniken väl mognat. Jag kommer i alla fall vilja skaffa en. Borde vara perfekt att ha med på resor, till caféer etc.
Läs även andra bloggares åsikter om Amazon, Apple, böcker, Kindle 2, läsplattor, teknik
Jag tänkte passa på och tipsa om ett spel som man spelar i webbläsaren – ett spel för alla som någon gång drömt om bli statsminister eller kanske diktator. Spelet kallas NationStates, och är textbaserat och helt gratis.
I spelet skapar man, och styr sedan över, sitt eget land. I spelet ställs man varje dag inför en eller ett par (kan ställas in) politiska “problem”, som man svarar på genom att välja mellan de alternativ som ges. Frågorna kan gälla allt från yttrandefrihetens vara eller icke vara, till om man skall använda s.k. “positiv särbehandling” vid universiteten. Beroende på vilka alternativ man väljer påverkar man därigenom hur landet, dess folk, ekonomi och natur etc utvecklas. En fråga och ett klick i taget. Det hela är väldigt lugnt, intressant och enkelt, och det är kul att se hurdant landet blir.
Är du högermänniska och vill ha låga skatter och en stark militär så svarar du på frågor i den riktningen, och ser hur saker och ting utvecklas. Samma sak om du är vänstermänniska och vurmar för en stor offentlig sektor och starka sociala skyddsnät, med medföljande höga skatter. Vill du vara benhård diktator med pli på folket väljer du alternativ i den riktningen.
Det här är med andra ord spelet för alla som tycker att de allt skulle kunna bli bättre ledare än både Reinfeldt och Sahlin. Rekommenderas! Nedan kan ni se mitt land: The Kindom of Shizuchan – ett liberalt land med fin miljö och relativt låga skatter. 😀
Läs även andra bloggares åsikter om dataspel, politik, spel, webbspel, NationStates
Idag på bokreans första dag begav jag mig ner till den lokala bokhandeln för att inspektera utbudet, och med förhoppningen att kunna inhandla några väl valda verk. För att i möjligaste mån undvika den värsta rusningen av folk under lunch och eftermiddag valde jag att gå dit relativt tidigt, vid 9-10-tiden på förmiddagen.
Några minuter i röran bland folk och bokstaplar visade sig dock vara för mycket för mig, och jag valde därför att med värkande huvud nöja mig med en enda bok, som jag redan tidigare hade sett fram emot att köpa: samlingen Alphonse Mucha Masterworks – 200 sidor med några av mästarens främsta verk, återgivna i vacker fyrfärg i stort format. För bara 129 kronor! Helt makalöst – den brukar ligga på det dubbla.
Alphonse Mucha är min största konstnärliga idol, vid sidan av Carl Larsson. Och de levde och verkade också vid ungefär samma tid, runt sekelskiftet 1900. Den här boken känns som en mycket god investering, och den kommer att bläddras i så det står härliga till.
Läs även andra bloggares åsikter om Alphonse Mucha, böcker, bokrean
Jag såg av en händelse dokumentären Blood and Oil (“Blodig jakt på olja”), av Michael T. Klare, på Kunskapskanalen idag. Jag rekommenderar alla som vill och kan att titta på programmets repris, nu på måndag den 9:e klockan 23. Programmet handlar om den militära kampen om världens olja.
Klare redogör övertygande för hur USA:s utrikespolitik och militära strategi i decennier dikterats av landets oljeberoende; hur inte bara Bush-regimen utan också regeringarna dessförinnan fokuserat på och koncentrerat sina militära resurser för att säkra tillgången till Mellanösterns stora oljekällor. Hur man valt att inte satsa på att minska sitt oljeberoende, utan istället valt att säkra tillgången till den olja man tyckt sig behöva. Hur detta provocerade al-Qaida, och hur detta ledde till attackerna på World trade Center och “kriget mot terrorismen”.
Det kanske viktigaste med hela dokumentären är dock hur den avslutningsvis blickar mot de konflikter som vi ser ut att behöva vakna för inom den snara framtiden: hur inte bara USA utan också två andra stora makter nu flyttar fram sina finansiella och militära positioner för att säkra tillgången till framtidens råvarucentra. Både USA och Kina har nu vänt sina blickar mot den olja som väntar under Afrikas relativt oexploaterade jord, och kapplöpningen är redan igång: Kinas investeringar i området är enorma, och de bygger snabbt upp sin militära styrka, medan USA flyttar fram sina militära positioner i området med sitt nya afrikanska kommandocenter AFRICOM. Allt medan Ryssland, i sin nya roll som stor olje- och gasproducent, åter bygger upp sin militär och hävdar sin rätt i världen, med siktet inställt på att åter igen bli en supermakt.
Allt detta är oroande. Precis som tidigare i historien – i kolonialism så väl som i världskrig – har kampen om naturtillgångar varit en drivande kraft. Jag hoppas innerligt att den potentiella faran i denna kamp mellan tre jättar kommer att kunna desarmeras, och att man genom handel och samtal kommer att kunna trygga en fredlig, stabil och välmående värld. Det är aldrig för sent att lära av historiens misstag.
Tankar... om miljö, politik, böcker, utbrändhet och mer därtill 
Senaste kommentarer