Posts Tagged 'Hälsa'

En lugn dag

Jag gör som katten min idag: tar det lugnt. Igår översatte jag lite text till japanska till en av mina webbsajter, och författade ju dessutom ett par blogginlägg här, så ända sedan dess har jag rejäl huvudvärk. Ingenting ovanligt med detta – så har det varit i ett par-tre år nu. Förhoppningsvis kommer jag att må bra igen imorgon eller i övermorgon. 🙂

Jag sitter annars och putsar på en anmälan om företagsregistrering. Jag har länge gått i starta eget-tankar, för att kunna erbjuda japanskaöversättningar på ett bra sätt, och då Försäkringskassan nu tycks ge tummen upp finns det inte längre något formellt hinder. Tror jag.

Jag förväntar mig inga nämnvärda inkomster av det – inte minst då min återkommande huvudvärk sätter rejäla gränser – men det är ändå något jag vill ha åtminstone möjligheten att åta mig. Det japanska språket är en av mina livspassioner.

Annonser

Två beroenden nere för räkning

Jag har en benägenhet att göra saker antingen väldigt mycket eller inte alls. Har jag någon uppgift som måste göras så har jag en tendens att antingen oroa mig över den alldeles för mycket, eller försöka göra den så perfekt som det bara är möjligt. Mer än vad som är lämpligt alltså. Likaledes, har jag någon trevlig aktivitet att ägna mig åt så är det lätt hänt att jag också ägnar mig åt den alldeles för mycket (gärna för att slippa tänka på vad jag egentligen borde göra). Det är helt enkelt den sortens människa jag är: lite för gränslös, helt enkelt. Inte så förvånande att just perfektionister har en tendens att bränna ut sig. 😉

boxningshandskar

Två ”beroenden” jag haft under mer eller mindre lång tid känns det dock nu som att jag lyckats ta kontroll över:

World of Warcraft
Ända från slutet av augusti fram till början av december spelade jag alldeles för mycket World of Warcraft. Flera timmar om dagen, trots att det gav mig värre huvudvärk, och trots att jag tidvis borde ha ägnat mig betydligt mycket mer åt min flickvän.

När jag efter mycket spelande till slut dock nådde upp till det mål jag satt upp – att nå upp till spelets (då) högsta nivå och kunna införskaffa den senaste expansionen till spelet – fann jag dock att mitt intresse för spelet falnade rejält. Jag hade ju nått målet; spelet i sig hade jag egentligen i ärlighetens namn sedan länge tröttnat på. Nu spelar jag bara en bråkdel av vad jag gjorde tidigare.

Light-cola
Efter att ha runt en halvliter light-cola (främst Pepsi Max och Coca Cola Light) om dagen i flera års tid, dricker jag nu sedan en dryg månad tillbaka bara cola någon gång ibland. Om jag går på café eller så – och då enbart p.g.a. att det är godare än (mineral)vatten. Jag trodde faktiskt att abstinensbesvären skulle vara värre men, nej, jag känner inget större sug.

Kanhända beror avsaknaden av abstinensbesvär på att jag försökt att ytterligare sänka kraven på mig själv. Tidigare drack jag cola mycket på grund av att jag trodde mig behöva koffeinet för att orka prestera mer. Jag vet inte om det upplevda behovet var reellt eller enbart inbillat, men när jag nu tillåter mig själv att ta det lugnare känner jag helt enkelt inget behov av uppiggande koffein.

Kanske närvaron av ett beroende är en signal på bristande livskvalitet? 🙂

En konstnärssjäl i vacuum

Kroppsligt
Det kroppsliga tillfrisknande från utbrändheten fortgår, och så länge jag inte anstränger mig allt för mycket så är lite övergående huvudvärk och kanske någon enstaka yrselattack allt som påminner om att mitt huvud ännu inte fungerar helt som det brukade göra. Först när jag anstränger mig för mycket och/eller allt för länge (exempelvis med att läsa, skriva eller vara social) blir besvären med huvudvärk, yrsel, illamående och svårigheter att tänka riktigt besvärliga och påminner mig om varför jag faktiskt är sjukskriven. Men alla dessa besvär har blivit märkbart bättre, speciellt på sista tiden.

Själsligt
Själsligt och konstnärligt tumlar jag dock alltjämt runt i blindo. Jag är en mer eller mindre ängslig själ, med en kreativitet driven av kärlek, lust och glädje.

Det är dessa känslor jag försökt uttrycka i de teckningar som finns bland annat i mitt teckningsgalleri, och det är dessa känslor (någon eller flera av dem) som jag hoppats mina besökare ska känna inombords när de betraktar dem. Då jag inte hade någon flickvän när jag tecknade det stora flertalet teckningar var just teckningarna mitt enda utlopp för de känslorna. Man kan säga att tecknandet till viss del var ett substitut för den partner jag inte hade – ett utlopp för min kärlek.

Efter ett fruktansvärt förhållande som sårade min själ och troligtvis snabbade på fallet mot utbrändheten har jag nu sedan snart fem år en flickvän som jag älskar och som älskar mig. Som ett uttryck för livets ironi har vi dock tämligen diametralt olika intressen och personligheter, inte minst vad gäller vår inställning till konst och populärkultur. Det finns därför sedan några år tillbaka två hinder för min kreativitet: Dels är min flickvän det huvudsakliga målet för min kärlek och jag känner därför helt enkelt inte lika stort behov av att uttrycka den i konstnärlig form som tidigare, dels får jag dåligt samvete när jag tecknar eftersom jag vet att det är något som hon inte uppskattar.

På jakt efter en mening
Sådant är läget för närvarande. Jag vill verkligen skapa konst igen – skönhet och söthet är alltjämt något som jag vill uttrycka. Jag måste dock finna ett sätt att överkomma både min inre och min yttre kritiker.

Motivmässigt skulle jag också rent teoretiskt kunna utveckla mig: Då jag sedan länge tyckt om att teckna söta och sexiga unga kvinnor kan skalan sägas sträcka sig från det riktigt unga och söta i anime-/manga-stil (lolicon), till mer vuxna kvinnor i realistisk stil (fotografisk realism). På ena sidan väntar dock då säkerligen pedofilanklagelser, vilket skulle kännas både sorgligt och onödigt, och på den andra det tragiska faktumet att jag faktiskt inte kan teckna realistiska porträtt…

Jag har försökt använda modellfoton för att på så sätt förenkla den konstnärliga processen lite grand vad gäller poser och proportioner, men ännu så länge har resultaten inte varit odelat positiva. Det känns lite som fusk. Jag har också anmält mig till en tecknings- och målningskurs på Folkuniversitetet, få se om den upplevelsen kan ge mig en konstnärlig skjuts framåt. Kanhända behöver jag också söka ett nytt och utökat socialt sammanhang.

Baksmälla

Tomflaskor

Mitt förra inlägg, Tecken på utbrändhet, var vid skrivande datum den längsta text jag skrivit sedan jag blev utbränd (så sent som för ett år sedan have jag inte klarat av att vare sig läsa eller skriva en ens hälften så lång text), och föga förvånande fick jag dagen därefter rejäl huvudvärk. Denna ”baksmälla” hör till vardagen för någon som är utbränd – åtminstone vad gäller mig och de drabbade jag talat med. (Som en ren parentes kan nämnas att jag också dagen därefter fick rejäl huvudvärk – så stark att jag tidvis låg och skakade – som ett resultat av stress över en tabbe från Försäkringskassan, men det är en annan historia.)

Baksmällan kommer antingen direkt i samband med ansträngningen och/eller dagen efter. Hur smärtsam och obehaglig den blir och hur länge den håller i sig beror både på hur mycket man överbelastat hjärnan och hur illa utbrändheten över huvud taget är. För en nyligen utbränd innebär den ofta både huvudvärk, ett tryck inuti huvudet, koncentrationssvårigheter, illamående och yrsel (minst lika obehagligt som en vanlig baksmälla med andra ord) – för mig som nu varit sjukskriven i ett par år innebär den mestadels en mer ordinär huvudvärk.

Baksmällan är i sig ett högst förutsägbart resultat av mental överansträngning och stress. Det är därför viktigt att lära sig hur ens besvär gör sig till känna, hur allvarlig den brukar bli, och hur mycket man brukar orka göra/anstränga sig innan den kommer. På så sätt kan man lära sig känna varningssignalerna i tid för att kunna ta en paus eller helt avbryta det man gör för att på så sätt kunna undvika eller åtminstone dämpa den resulterande baksmällans omfattning.

Att lära känna sina gränser är mycket svårt, dels för att gränsen konstant flyttas under sjukdomens förlopp, men också för att man som utbränd så ofta vill anstränga sig så mycket man bara kan – man är ju van vid att kunna fungera ”normalt”.

Jag känner mig dock positiv. Min gräns har nu flyttat sig rätt så långt från där den var när jag mådde som sämst – jag orkar med en hel del, baksmällan är inte alls lika plågsam som tidigare, och jag vet på ett ungefär när jag kan vänta mig att den kommer. Jag känner till exempel just nu att jag är farligt nära min nuvarande gräns, och jag avslutar därför denna text här.

Tecken på utbrändhet

En känsla av otillräcklighet
För drygt två år sedan (sommaren 2006) diagnostiserades jag med utmattningsdepression, eller utbrändhet i dagligt tal. Denna diagnos och detta tillstånd kom inte som en blixt från klar himmel, utan jag hade då redan känt mig stressad och i obalans i flera år. Föga oroväckande i början, men sedan med sakta men säkert tilltagande styrka och obehag.

Jag har alltid varit lite av en perfektionist, neat-freak och ensamvarg, som alltid velat göra mitt bästa och vara en god och ordentlig man. Jag var blyg av mig och hade alltid lättare för att försjunka i studier än att träffa vänner, men på det hela taget klarade jag mig bra. Även fast jag redan hade flera års universitetsstudier under bältet och ofta fick beundrande och uppskattande kommentarer från familj och vänner kände jag mig dock inte till freds med mig själv innombords. Jag kände mig inte nöjd med mig själv, utan hade alltid dåligt samvete för att jag inte var mer framgångsrik och lyckad som människa. Jag kände att jag inte kunde leva upp till mina och ”folks” förväntningar.

Studier

Bild av Etwood

Jag har sedemera förstått att denna känsla av otillräcklighet och prestationsångest var ett misstag och ett rent tankespöke från min sida. Jag har också lärt mig att denna ogrundade perfektionism och vilja att vara andra till lags är ett vanligt problem just bland människor som sedemera blir utbrända. Perfektionism ofta grundad i tron att de måste prestera ren perfektion för att få sina medmänniskors respekt och kärlek.

Vanliga symptom
Innan jag fortsätter och beskriver tänkbara orsaker till att man blir utbränd följer här en lista över symptom vid utbrändhet, hämtad från Inger Jalakas utmärkta Från utbränd till nytänd, så att ni kan få en snabb överblick över några av de vanligaste symptomen:

  • Extrem trötthet eller utmattning som inte ger med sig trots att man vilar.
  • Sömnsvårigheter. Man har svårt att somna och/eller vaknar tidigt och kan inte somna om.
  • Ökad infektionskänslighet.
  • Ökad smärtkänslighet.
  • Problem med muskler.
  • Problem med mage och tarm.
  • Labilt känsloliv. Känslorna växlar snabbt, är starka och svåra att styra.
  • Nedstämdhet, ofta även en regelrätt depression.
  • Minnesstörningar. Man har svårt att lägga saker på minnet och svårt att komma åt sina grundkunskaper.
  • Koncentrationssvårigheter.
  • Sämre inlärningsförmåga.
  • Oförmåga att tänka klart.
  • Låg stresstolerans.
  • Irritabilitet.
  • Överkänslighet för ljud och ljus.
  • Yrsel.
  • Tunnelseende.

Vidare är följande symptom vanliga, baserat på mina egna erfarenheter och på erfarenheter från andra drabbade jag samtalat med:

  • Återkommande och ihållande huvudvärk, ofta som en ren respons på stress.
  • Ett upplevt tryck inuti huvudet.
  • En känsla av att hjärnans signaler har svårt att påverka kroppen, hjärnan känns isolerad, som om den vore ”inlindad i gladpack”. (Det är svårt att förklara, men har du upplevt det så förstår du vad jag menar.)
Utarbetad

Bild av Pressthebuttononthetop

Samtliga dessa symptom utom de fem översta stämmer in på mig i mer eller mindre hög grad, även fast samtliga blivit avsevärt bättre under det senaste året. För min del har problemen med stresskänslighet och den resulterande huvudvärken (konstant i ungefär ett års tid) varit de fysiskt jobbigaste. När det var som värst hade jag svårt att både läsa även korta texter och räkna även mycket enkla tal. För två kära bekanta har istället en otrolig trötthet varit det starkaste symptomet. Hur många kan du pricka av? Inte allt för många hoppas jag.

Vilka blir utbrända?
Bland de drabbade jag talat med närmast finns en chef inom administrationen, en lärare och en tandvårdsspecialist. Samtliga erfarna och högt aktade inom sina respektive områden. Utbrändhet är ingalunda ett litet eller obskyrt problem, och det är ett problem som drabbar allt fler och allt yngre människor. Människors lathet är inte problemet – även fast utbrändhetens symptom ofta kan misstolkas som lathet eller dumhet av en oförstående omgivning. Som Jalakas mycket pricksäkert uttrycker det: ”Bara den som brinner blir utbränd”.

Man blir utbränd för att man lever under press under lång tid (ofta flera år i streck), för att man vill för mycket och för att man känner att man inte kan prestera tillräckligt. Man oroar sig och känner ångest som med tiden blir allt starkare, tills känslan av otillräcklighet till slut tar över hela ens tankevärld. Humöret börjar svaja, man lägger allt mer tid på arbetet i fråga samtidigt som man skär ner på de sociala kontakterna. Man ger sig själv allt mindre tid för rekreation och vila då man helt kan släppa alla krav – istället tänker man på de krav man har framför sig, och känner sig konstant pressad. Detta är inte lathet eller brist på engagemang. Ingen människa som bara är lat orkar pressa sig själv så hårt under så lång tid.

Affärsmän

Bild av LotusHead

Enligt min egen erfarenhet, och också enligt Jalakas, tycks risken att bli utbränd vara extra stor för människor med sociala och vårdande jobb, såsom exempelvis vårdpersonal, lärare, socialhandläggare m.fl. Kort sagt: personer som i sitt yrke kommer många människor personligt och känslomässigt nära. Människor som i sitt jobb känner sig sporrade att arbeta lite mer, lite hårdare, för att kunna hjälpa andra människor lite mer. Människor som förlorar fokuset på sig själva, och istället försöker sätta andras känslor och behov främst. Lite för mycket och alldeles på tok för länge.

Även människor med relativt självständiga arbeten kan dock drabbas. Jag var till exempel student när det hände mig. Dock är problemet detsamma: man känner sig stressad, otillräcklig och frustrerad över sin livssituation, men är trots detta oförmögen att ta itu med problemen. Problem som istället fortgår och kanske förvärras, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, tills kroppen till slut inte längre klarar av att hantera situationen.

Onaturliga krav
Kroppen är sedan urminnes tider anpassad för att i möjligaste mån undvika eller klara av farliga situationer: attackerande vilda djur, tillfälliga perioder av svält, slagsmål, etc. Kroppen hamnar i ett tillstånd av stress och kamp, adrenalinet flödar, musklerna späns, sinnena skärps och smärtkänsligheten minskar tillfälligt. När den farliga situationen är över återgår kroppen till det normala och stresshormonerna avtar.

Vargar

Bild av Druidicparadise

Problemet är att de krav som ställs på nutidsmänniskan är helt annorlunda än de som våra förfäder grottmäniskorna ställdes inför: farorna är mer abstrakta, problemen mer komplexa och svårare att handgripligen kunna göra något åt. Budgetar skall hållas, bilmodeller konstrueras, kontrakt ros i hamn och ständigt svällande klasser skall få högsta möjliga betyg trots ökande byråkrati och minskande tid för varje student. Från sådana här problem går det inte att vare sig slåss, fly eller gömma sig, inte heller är problemen kortsiktiga utan kan fortgå i både månader och år. Alla människor har en individuell gräns när kroppen inte klarar av den ”onaturliga” situationen längre, och stressfunktionen havererar. Ju längre situationen tillåts fortfå, desto längre tid tar det för hjärnan att återhämta sig och bli ”frisk” igen.

Avslutningsvis
För att avrunda den här texten innan den blir allt för lång kan jag bara säga: begrunda listan här ovanför, och lyssna på din kropp. Unna dig vila och avkoppling av det slag du tycker om (inte nödvändigtvis ren ”vila” som i att ligga och stirra i taket, utan vad som helst som ger dig glädje och framförallt ro inombords – kanske någon hobby?), och gör det ofta och regelbundet. Ge dig själv de pauser du innerst inne känner att du behöver, innan din kropp går under av för lång och ihärdig stress. De minuterna, timmarna, dagarna och veckorna sparar du snabbt in jämfört med de år det kan ta att hjälpligt återhämta sig från en utbrändhet. Och läs gärna Jalakas bok (nej, jag får inte betalt för den här reklamen, men boken har hjälpt både mig, mina bekanta och min familj) – den är kort, lättläst och oerhört lärorik.

Varför inte ta en promenad?

Bild av Mailsparky

* Bild av Rivertay.

Epilog: Baksmälla.

Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Då: När utbrändheten var som värst, under det första året, hade jag huvudvärk konstant, dygnet runt, månad efter månad. Till råga på allt kunde den inte rås på med huvudvärkstabletter – på sin höjd kunde den ibland göras lite lite svagare. Till detta kom en oförmåga att tänka något som helst slags ”avancerade” tankar – typ att planera något, eller att beräkna något mer än enkelt plus och minus. Jag kunde heller inte läsa något slags ”seriös” text, typ faktabok, lärobok, avtal eller något annat slags allvarlig text. Min gräns låg vid några enstaka rader. Ovanpå detta var mitt minne kraftigt försämrat.

Eget fotoHur jag klarade av mina universitetsstudier det sista halvåret innan sjukskrivningen är fortfarande en gåta för mig. Min hjärna fungerade inte, och jag kunde inte både lyssna och skriva samtidigt. Än mindre tänka.

Alla överträdelser över denna högst basala nivå resulterade i plötslig och ihängande stark huvudvärk kombinerad med ångest och obehag, ofta med illamående och/eller yrsel. Jag var över huvud taget otroligt känslig för intryck av alla de slag – allt som krävde att min hjärna tog in och bearbetade information, särskilt om det kom intryck av flera slag eller från flera håll på en gång. Att socialisera med fler än en människa i taget var en omöjlighet, och bara att vistas ute bland mycket folk (gå på stan, i affärer etc) var en plåga som snabbt tröttade ut mig.

Trots alla dessa begränsningar försökte jag förbereda mig för att starta eget företag(!). Jag läste affärslitteratur trots att det gjorde mitt huvud sämre och fördröjde mitt tillfrisknande, och jag gick på föreläsningar trots att jag knappt klarade av att sitta där.

lolcats

Nu: Nu har ytterligare ett drygt år passerat. Efter 1,5 års övertalning från mina läkare gav jag i våras till slut med mig och började ta det riktigt lugnt, precis som det ju faktiskt var tänkt att jag skulle göra från början. Det har gett effekt.

Jag är alltjämt sjukskriven på heltid, men tecknen på återhämtning blir allt tydligare. Jag har inte huvudvärk varje dag längre såvida jag inte anstränger mig för mycket, och också stunderna av illamående är allt mer sällsynta. Jag kan lättare vistas ute bland folk, omgiven av intryck. Jag kan läsa någon timme om dagen, om än med täta pauser. Jag har gått en datakurs under våren, i rehabiliteringssyfte, och klarar med ordentliga pauser av några timmars sådan ansträngning per dag.

Eget fotoÖver huvud taget är det kanske viktigaste att jag börjat lära känna mina nuvarande begränsningar bättre. Jag vet på ett ungefär vad som riskerar att bli ”för mycket”, och har därför allt större möjligheter att avbryta vad jag för stunden håller på med och ta det lugnt, och därmed minska risken för obehag. Det är dock fortfarande lätt hänt att jag går över gränsen.

Just för dagen har jag åter igen kraftig huvudvärk som inte ens en dubbel dos huvudvärkstabletter gjorde någon som helst skillnad mot, men detta beror nog huvudsakligen dels på att jag var till gymmet igår, dels att jag läste igenom avtalsvillkoren för en internetbank (något jag över huvud taget inte hade klarat av för ett år sedan), och dels för att jag besökte en av mina kusiner och hennes familj igår eftermiddag. Det här bloggandet tar också på krafterna, men förhoppningsvis mår jag bättre igen imorgon.

Jag hoppas kunna prova på något slags arbetsträning på kvartstid den här hösten. Det är mitt nuvarande mål. Karriärsplanerna inför framtiden får vänta ett tag till.

Recension: Att välja glädje

Att välja glädje, av Kay Pollak.

Låt mig säga på en gång att det här troligtvis är den bästa och mest givande bok jag någonsin läst. Den har hjälpt mig, och gjort mitt liv bättre. Det är stora ord, men inte desto mindre sanna.

Pollak regogör här för hur man kan leva ett liv mer fyllt av lycka, närvaro och kraft – hur man blir mästare över sitt eget liv – och hur man i möten med andra människor kan lära sig mer om sig själv. Huvudbudskapet är att man genom ökad självkännedom och rationellt tänkande kan söka ändra sina känslor, ens emotionella respons. Vad som sker sker, men vi behöver inte vara slavar under våra negativa känslor, och känslorna är inte bortom vår kontroll. Känslor uppkommer inte av en slump utan är ett resultat av våra – ibland undermedvetna – tankar. Lär vi oss tänka mer rationella, positiva och förstående tankar så kommer också våra känslor att börja spegla dessa.

Språket är klart, tydligt och sakligt utan att på något sätt kännas tråkigt. Det är tydligt att stor möda har lagts på att föra fram bokens budskap på ett så pedagogiskt och effektivt sätt som möjligt: kapitlen är korta, och texten känns extra luftig och lättläst tack vare att Pollak skjutit in små sammanfattningar och visa ord med jämna mellanrum hela texten igenom. Ett eller ett fåtal stycken följs alltid av en av dessa koncentrerade punkter. Detta är dock inte en bok man streckläser från pärm till pärm; varje stycke och varje kapitel finns där av en anledning, och läsaren måste – och uppmuntras – tänka igenom budskapet ofta och ta regelbundna pauser.

Pollak uppvisar vidare ett berömvärt tålamod, utan att någonsin verka självgod eller predikande. Det känns att han har skrivit en bok som han kan ha lika mycket nytta av själv som andra läsare kan, och han avslöjar också att han själv ofta återvänder till boken för att påminna sig om de lärdomar den innehåller.

Jag rekommenderar helhjärtat denna bok till alla som känner att de vill känna mer kontroll över och framförallt mer glädje i sina liv och på köpet lära sig en massa om dem själva. Jag rekommenderar den för den delen också till alla andra, då jag är övertygad om att den här boken innehåller många korn av vishet som kanske ännu inte hittats på egen hand.

Se er inte som offer för yttre faktorer, omständigheter och människor. Ni är själva mästare över era egna liv, och ni kan fylla era liv med mer glädje än ni visste var möjligt.

[5/5]Betyg: Fem av fem.

Kan exempelvis köpas hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Att välja glädje – En bok om att få ett bättre liv av Kay Pollak


En blogg tillhörande en utbränd japanolog och tecknare

RSS Just nu

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Bloggtips

Bitchslap Barbie
Klarsynt och aktuell läkarstudent, med hjärtat på rätta stället.

Blogge Bloggelito
Liberal toppbloggare. Är ibland ute och cyklar, men träffar ofta helt rätt.

Dick Erixon
Min nya favoritblogg. En ofta uppdaterad liberal bloggare med vettiga åsikter.

Ekonomikommentarer
En läsvärd ekonomiblogg med stark vänsterprofil.

Martin Ackerfors
Recensioner av - och texter om - böcker, filmer, rollspel och mer.

Piruett
Något så ovanligt som en bra blogg om rollspel.

Pocketpocketpocket
En litterär blogg om mer än bara pocketar, tro't eller ej.

TantraBlog
En synnerligen trevlig blogg om sensualism, erotik och aktuella frågor.

Trollhare
En underbar blogg av en fantastisk människa. Ger många nya tankar och insikter.


Bloggtoppen.se

wordpress stats