From Madrid with love

I höstens Mio-katalog som jag hämtade på den lokala Mio-butiken fann jag på sidan 15 den här skönheten. Soffan ”Madrid” – en nyhet för i höst. Så ny att det inte ens fanns någon information att finna på Mios hemsida, så jag fick scanna in sidan på egen hand. En underbar, strikt skapelse i skinn. Det var kärlek vid första ögonkastet 🙂

Mio sortiment och designspråk är alltid en trevlig bekantskap. Åtskilligt dyrare än IKEA:s dito, men också mycket vackrare, och troligtvis betydligt hållbarare också. Sjukskriven som jag är har jag inte råd med sådana utgifter nu, men i framtiden kommer jag gladeligen hellre lägga lite extra pengar på en riktigt fin möbel från exempelvis Mio än på två billiga och fula från IKEA.

Spel spelbara på/Games playable on the Intel GMA 945

Att hitta spel som fungerar tillfredsställande på en laptop utrustad med Intels standardgrafikchip GMA 945 (Mobile Intel 945 Express), istället för med ett mer kraftfullt och renodlat grafikkort, är närmast en process som kan beskrivas som trial and error; kretsen står aldrig uppräknad bland de grafikkort som stöds på spelens förpackningar. Prestandan är ytterst blygsam och saknar till råga på allt eget dedikerat minne, vilket gör att grafikminnesangivelserna på förpackningarna blir missvisande.

Kort sagt kan man säga att ett spel måste vara åtskilliga år gammalt för att det skall ha någon större chans att gå att köra på ett GMA 945 (gränsen tycks gå runt 2004-2005). Här nedan följer en lista på de spel jag fått att fungera på min laptop (2×1,86MHz, 2GB internminne).

Finding games that work adequately on a laptop equipped with the Intel GMA 945 (Mobile Intel 945 Express) graphic processor, instead with a more powerful graphics card, can most closely be described as a process of trial and error. The chip is nowhere to be found on the list over supported graphics cards that can be found on game boxes. Furthermore, due to its limited capacity and complete lack of dedicated memory, listed memory specifications on games do not really apply.

All in all, it can roughly be said that a game needs to be several years old in order to have any chance at all to work properly on the GMA 945 (the dividing line seems to fall around 2004-2005). Here follows a list of the games I have been able to get to run decently on my laptop (2×1,86MHz, 2GB memory).

Diablo II (2000)
Dune 2000 (1998)
Emperor: Battle for Dune (2001)
Emperor: Rise of the Middle Kindom (2002)
Guild Wars (2005)
Homeworld (1999)
Need For Speed Hot Pursuit 2 (2002)
Serious Sam: The First Encounter (2001)
Sid Meier’s Civilization III (2001)
Sid Meier’s Civilization IV (2005)*
Sim City 2000 (1993)
Star Trek: Voyager: Elite Force II (2003)
Star Wars Jedi Knight: Jedi Academy (2003)
Star Wars Jedi Knight II: Jedi Outcast (2002)
World of Warcraft (2004)

*Något långsamt men spelbart. / The game ran a bit slowly, but was playable.

Listan uppdaterad senast / List updated: 2009-02-02

Bon’a Parte

Jag tänkte bara ta och tipsa er som ännu inte stiftat bekantskap med klädföretaget Bon’a Parte om deras som alltid vackra och attraktiva katalog, vars höstutgåva nyss damp ner här hemma. Även fast jag är av manligt kön och större delen av deras kollektion föga förvånande är riktad till en kvinnlig publik, så är deras kollektion alltid en fröjd att betrakta och deras katalog en välkommen överraskning att hitta innanför dörren ett par gånger om året.

Deras kläder är alltid eleganta och propra men långt ifrån tråkiga, med många friska och ofta förvånande inslag; vilket till exempel kan ses på bilden här uppe till vänster där en militärinspirerad väst kombinerats med en scarf och två tröjor i bästa lager-på-lagerteknik. Nästan det bästa med kollektionerna är dessutom att de är gjorda för att passa människor i alla åldrar, inte bara tonåringar. Detta önskar jag fler företag kunde ta efter.

Årets höstkollektion är som alltid väldigt elegant och vacker, och går i tydlig retrostil. Jag är ingen expert på området, men den ser ut att hämta mycket inspiration från 1900-talets första hälft, något som jag gillar skarpt. Mannens basker på den nedersta bilden är kanske lite over the top då helheten blir så mycket retro att det nästan tangerar Anderssonskans Kalle-parodi, men det är kanske något man måste tänka på om man vill klä sig lite retro: hur mycket retro kan man gå innan det blir ”för mycket”? Hur som helst – jag gillar det!

Bon’a Parte använder samma modeller i alla sina kataloger (i vart fall i de tre på varandra följande som jag tagit del av) vilket jag tycker är bra. Dels skapar det kontinuitet och en känsla av gedigenhet, dels så är de faktiskt väldigt attraktiva allihop. (Min favorit är kvinnan på den översta bilden, som alltid kombinerar mogenhet, självsäkerhet och lekfullhet i sina bilder.)

Bon’a Parte kan nås www.bonaparte.se. Beställ gärna deras katalog – den är gratis!

Baksmälla

Mitt förra inlägg, Tecken på utbrändhet, var vid skrivande datum den längsta text jag skrivit sedan jag blev utbränd (så sent som för ett år sedan have jag inte klarat av att vare sig läsa eller skriva en ens hälften så lång text), och föga förvånande fick jag dagen därefter rejäl huvudvärk. Denna ”baksmälla” hör till vardagen för någon som är utbränd – åtminstone vad gäller mig och de drabbade jag talat med. (Som en ren parentes kan nämnas att jag också dagen därefter fick rejäl huvudvärk – så stark att jag tidvis låg och skakade – som ett resultat av stress över en tabbe från Försäkringskassan, men det är en annan historia.)

Baksmällan kommer antingen direkt i samband med ansträngningen och/eller dagen efter. Hur smärtsam och obehaglig den blir och hur länge den håller i sig beror både på hur mycket man överbelastat hjärnan och hur illa utbrändheten över huvud taget är. För en nyligen utbränd innebär den ofta både huvudvärk, ett tryck inuti huvudet, koncentrationssvårigheter, illamående och yrsel (minst lika obehagligt som en vanlig baksmälla med andra ord) – för mig som nu varit sjukskriven i ett par år innebär den mestadels en mer ordinär huvudvärk.

Baksmällan är i sig ett högst förutsägbart resultat av mental överansträngning och stress. Det är därför viktigt att lära sig hur ens besvär gör sig till känna, hur allvarlig den brukar bli, och hur mycket man brukar orka göra/anstränga sig innan den kommer. På så sätt kan man lära sig känna varningssignalerna i tid för att kunna ta en paus eller helt avbryta det man gör för att på så sätt kunna undvika eller åtminstone dämpa den resulterande baksmällans omfattning.

Att lära känna sina gränser är mycket svårt, dels för att gränsen konstant flyttas under sjukdomens förlopp, men också för att man som utbränd så ofta vill anstränga sig så mycket man bara kan – man är ju van vid att kunna fungera ”normalt”.

Jag känner mig dock positiv. Min gräns har nu flyttat sig rätt så långt från där den var när jag mådde som sämst – jag orkar med en hel del, baksmällan är inte alls lika plågsam som tidigare, och jag vet på ett ungefär när jag kan vänta mig att den kommer. Jag känner till exempel just nu att jag är farligt nära min nuvarande gräns, och jag avslutar därför denna text här.

Tecken på utbrändhet

En känsla av otillräcklighet
För drygt två år sedan (sommaren 2006) diagnostiserades jag med utmattningsdepression, eller utbrändhet i dagligt tal. Denna diagnos och detta tillstånd kom inte som en blixt från klar himmel, utan jag hade då redan känt mig stressad och i obalans i flera år. Föga oroväckande i början, men sedan med sakta men säkert tilltagande styrka och obehag.

Jag har alltid varit lite av en perfektionist, neat-freak och ensamvarg, som alltid velat göra mitt bästa och vara en god och ordentlig man. Jag var blyg av mig och hade alltid lättare för att försjunka i studier än att träffa vänner, men på det hela taget klarade jag mig bra. Även fast jag redan hade flera års universitetsstudier under bältet och ofta fick beundrande och uppskattande kommentarer från familj och vänner kände jag mig dock inte till freds med mig själv innombords. Jag kände mig inte nöjd med mig själv, utan hade alltid dåligt samvete för att jag inte var mer framgångsrik och lyckad som människa. Jag kände att jag inte kunde leva upp till mina och ”folks” förväntningar.

Bild av Etwood

Jag har sedemera förstått att denna känsla av otillräcklighet och prestationsångest var ett misstag och ett rent tankespöke från min sida. Jag har också lärt mig att denna ogrundade perfektionism och vilja att vara andra till lags är ett vanligt problem just bland människor som sedemera blir utbrända. Perfektionism ofta grundad i tron att de måste prestera ren perfektion för att få sina medmänniskors respekt och kärlek.

Vanliga symptom
Innan jag fortsätter och beskriver tänkbara orsaker till att man blir utbränd följer här en lista över symptom vid utbrändhet, hämtad från Inger Jalakas utmärkta Från utbränd till nytänd, så att ni kan få en snabb överblick över några av de vanligaste symptomen:

• Extrem trötthet eller utmattning som inte ger med sig trots att man vilar.
• Sömnsvårigheter. Man har svårt att somna och/eller vaknar tidigt och kan inte somna om.
• Ökad infektionskänslighet.
• Ökad smärtkänslighet.
• Problem med muskler.
• Problem med mage och tarm.
• Labilt känsloliv. Känslorna växlar snabbt, är starka och svåra att styra.
• Nedstämdhet, ofta även en regelrätt depression.
• Minnesstörningar. Man har svårt att lägga saker på minnet och svårt att komma åt sina grundkunskaper.
• Koncentrationssvårigheter.
• Sämre inlärningsförmåga.
• Oförmåga att tänka klart.
• Låg stresstolerans.
• Irritabilitet.
• Överkänslighet för ljud och ljus.
• Yrsel.
• Tunnelseende.

Vidare är följande symptom vanliga, baserat på mina egna erfarenheter och på erfarenheter från andra drabbade jag samtalat med:

• Återkommande och ihållande huvudvärk, ofta som en ren respons på stress.
• Ett upplevt tryck inuti huvudet.
• En känsla av att hjärnans signaler har svårt att påverka kroppen, hjärnan känns isolerad, som om den vore ”inlindad i gladpack”. (Det är svårt att förklara, men har du upplevt det så förstår du vad jag menar.)
  

Bild av Pressthebuttononthetop

Samtliga dessa symptom utom de fem översta stämmer in på mig i mer eller mindre hög grad, även fast samtliga blivit avsevärt bättre under det senaste året. För min del har problemen med stresskänslighet och den resulterande huvudvärken (konstant i ungefär ett års tid) varit de fysiskt jobbigaste. När det var som värst hade jag svårt att både läsa även korta texter och räkna även mycket enkla tal. För två kära bekanta har istället en otrolig trötthet varit det starkaste symptomet. Hur många kan du pricka av? Inte allt för många hoppas jag.

Vilka blir utbrända?
Bland de drabbade jag talat med närmast finns en chef inom administrationen, en lärare och en tandvårdsspecialist. Samtliga erfarna och högt aktade inom sina respektive områden. Utbrändhet är ingalunda ett litet eller obskyrt problem, och det är ett problem som drabbar allt fler och allt yngre människor. Människors lathet är inte problemet – även fast utbrändhetens symptom ofta kan misstolkas som lathet eller dumhet av en oförstående omgivning. Som Jalakas mycket pricksäkert uttrycker det: ”Bara den som brinner blir utbränd”.

Man blir utbränd för att man lever under press under lång tid (ofta flera år i streck), för att man vill för mycket och för att man känner att man inte kan prestera tillräckligt. Man oroar sig och känner ångest som med tiden blir allt starkare, tills känslan av otillräcklighet till slut tar över hela ens tankevärld. Humöret börjar svaja, man lägger allt mer tid på arbetet i fråga samtidigt som man skär ner på de sociala kontakterna. Man ger sig själv allt mindre tid för rekreation och vila då man helt kan släppa alla krav – istället tänker man på de krav man har framför sig, och känner sig konstant pressad. Detta är inte lathet eller brist på engagemang. Ingen människa som bara är lat orkar pressa sig själv så hårt under så lång tid.

Bild av LotusHead

Enligt min egen erfarenhet, och också enligt Jalakas, tycks risken att bli utbränd vara extra stor för människor med sociala och vårdande jobb, såsom exempelvis vårdpersonal, lärare, socialhandläggare m.fl. Kort sagt: personer som i sitt yrke kommer många människor personligt och känslomässigt nära. Människor som i sitt jobb känner sig sporrade att arbeta lite mer, lite hårdare, för att kunna hjälpa andra människor lite mer. Människor som förlorar fokuset på sig själva, och istället försöker sätta andras känslor och behov främst. Lite för mycket och alldeles på tok för länge.

Även människor med relativt självständiga arbeten kan dock drabbas. Jag var till exempel student när det hände mig. Dock är problemet detsamma: man känner sig stressad, otillräcklig och frustrerad över sin livssituation, men är trots detta oförmögen att ta itu med problemen. Problem som istället fortgår och kanske förvärras, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, tills kroppen till slut inte längre klarar av att hantera situationen.

Onaturliga krav
Kroppen är sedan urminnes tider anpassad för att i möjligaste mån undvika eller klara av farliga situationer: attackerande vilda djur, tillfälliga perioder av svält, slagsmål, etc. Kroppen hamnar i ett tillstånd av stress och kamp, adrenalinet flödar, musklerna späns, sinnena skärps och smärtkänsligheten minskar tillfälligt. När den farliga situationen är över återgår kroppen till det normala och stresshormonerna avtar.

Bild av Druidicparadise

Problemet är att de krav som ställs på nutidsmänniskan är helt annorlunda än de som våra förfäder grottmäniskorna ställdes inför: farorna är mer abstrakta, problemen mer komplexa och svårare att handgripligen kunna göra något åt. Budgetar skall hållas, bilmodeller konstrueras, kontrakt ros i hamn och ständigt svällande klasser skall få högsta möjliga betyg trots ökande byråkrati och minskande tid för varje student. Från sådana här problem går det inte att vare sig slåss, fly eller gömma sig, inte heller är problemen kortsiktiga utan kan fortgå i både månader och år. Alla människor har en individuell gräns när kroppen inte klarar av den ”onaturliga” situationen längre, och stressfunktionen havererar. Ju längre situationen tillåts fortfå, desto längre tid tar det för hjärnan att återhämta sig och bli ”frisk” igen.

Avslutningsvis
För att avrunda den här texten innan den blir allt för lång kan jag bara säga: begrunda listan här ovanför, och lyssna på din kropp. Unna dig vila och avkoppling av det slag du tycker om (inte nödvändigtvis ren ”vila” som i att ligga och stirra i taket, utan vad som helst som ger dig glädje och framförallt ro inombords – kanske någon hobby?), och gör det ofta och regelbundet. Ge dig själv de pauser du innerst inne känner att du behöver, innan din kropp går under av för lång och ihärdig stress. De minuterna, timmarna, dagarna och veckorna sparar du snabbt in jämfört med de år det kan ta att hjälpligt återhämta sig från en utbrändhet. Och läs gärna Jalakas bok (nej, jag får inte betalt för den här reklamen, men boken har hjälpt både mig, mina bekanta och min familj) – den är kort, lättläst och oerhört lärorik.

Bild av Mailsparky

* Bild av Rivertay.

Epilog: Baksmälla.

Recension: Emperor – Battle For Dune (PC)

Jag skall omedelbart erkänna att den här recensionen inte är heltäckande och enbart baseras på spelandet av en tutorial samt två banor av Emperor: Battle For Dune. Det var nämligen så länge jag stod ut med den horribla grafiska presentationen, innan jag irriterad avslutade spelet och raderade det.

Men en sak i taget. Emperor: Battle For Dune är en uppföljare till Dune II (och följdaktligen också till dess nyversion Dune 2000) och vidtar ett antal år efter handlingen i föregående del, dock utan att kräva tidigare bekantskap med serien. Kejsaren är borta men det är åter upp till de tre husen Atreadis, Harkonnen och Ordos att strida om herraväldet över den lilla ökenplaneten Dune (Arrakis) och dess ovärdeliga krydda melange – universums värdefullaste substans.

I typiskt RTS-manér skall krydda skördas, en bas byggas upp och försvaras, och en (eller flera) fiender utplånas medelst en arsenal bestående av allehanda truppslag. Denna arsenal och val av byggnader är större och mer varierad än den i dess föregångare, något som är positivt. Positivt är också att kryddinsamlingen går snabbare och smidigare i det här spelet än i dess föregångare, då kryddraffinaderiet kommer komplett med en carry-all (ett transportplan som vesäntligt snabbar upp transporterna). Kartan i spelet är dessutom snyggare och mer dynamisk än i föregångaren, och känns för första gången taktiskt intressant och relevant.

Positivt är också att filmsekvenserna finns kvar, och att de dessutom kraftigt utökats. Mer dialog, mer handling, fler skådespelare och fler uppenbart datorgenererade bakgrunder. Mer kul helt enkelt!

Den stora skillnaden med dess föregångare är dock att Emperor: Battle For Dune är helt i 3D. Banor, byggnader, enheter – allt. Inte nog med att jag finner detta helt onödigt, då ett strategispel inte vinner något särskilt på att man kan rotera spelplanen. En massa sanddyner och slätter blir inte vackrare i tre dimensioner – snarare ökar rotationerna bara risken att man blir desorienterad. Denna ”modernisering” skulle jag dock kunna acceptera om spelupplevelsen var oförändrad eller till och med förbättrad – så dock inte i detta fallet.

Grafiken och upplösningen är helt enkelt för dålig. Nära inzoomat blir allt kantigt och allmänt fult, och mer utzoomat gör den dåliga upplösningen alla enheter plottriga och svåra att känna igen. Maximalt utzoomat ser man inte mer av spelplanen än man gjorde i dess tvådimensionella föregångare – snarare något mindre – samtidigt som enheterna förvandlats till ett gytter av pixlar.

Kort sagt är Emperor: Battle For Dune större och mer ambitiöst än sina föregångare i Dune-serien, och skulle vara dem överlägsen om det inte vore för den (numera utdaterade) 3D-motor spelet använder sig av. För mig var det ett grafiskt nedköp som till slut gjorde spelet direkt olidligt.

Har du möjlighet att testa spelet till en billig peng så kan det dock vara värt att testa. Gillar du det du ser så får du trots allt ett innehållsmässigt bättre spel än dess föregångare.

Betyg: 1,5 av fem.

Coca Cola light plus green tea

Idag inhandlade jag en burk Coca Cola light plus green tea – en bekantskap så ny att varken Coca Colas svenska hemsida, eller för den delen Wikipedia, har någon information om den i skrivande stund. Fulcola har dock en del information.

Vid en första anblick trodde jag att drycken var något slags mer renodlad tedryck i stil med alla underbara sorters kallt (och varmt) te på burk som jag avnjöt under mina år i Japan – med Coca Cola Light-loggan där som ren sales point. I praktiken är dock Coca Cola light plus green tea nästan identisk med vanliga Coca Cola Light, helt enkelt med en tillsats av grönt teextrakt. Drycken kommer i en hög/smal aluminiumburk med skapligt snygg design. Teextraktet är så vitt jag kan se där enbart av smakskäl och utan några som helst löften om förbättrad hälsa, vilket jag tycker är bra, för då kan vi helt fokusera på det viktiga, nämligen smaken. 🙂

Coca Cola light plus green tea har en något svagare colasmak än vanliga Coca Cola light vilket släpper fram den gröna tesmaken på ett mycket bra sätt. Istället för att kännas som en onödig och felplacerad extrasmak har vi här istället en mycket lätt, frisk och välbalanserad dryck som är mer än summan av beståndsdelarna.

Jag hade hellre sett en ren grönt tedryck, men det här är ändå en mycket trevlig läsk. Jag rekommenderar alla som kan att testa den medan den finns (Svenskarna saknar en stark tekultur, så smaken kommer förmodligen bara vara här på ett tidsbegränsat besök). Jag är säker på att ni kommer att bli positivt överraskade!

Recension: Dune 2000 (PC)

För 16 år sedan, 1992, släppte Westwood Studios Dune II, som kom att bli det första moderna realtidsstrategispelet (RTS). Spelet kom att bli startskottet för den genre som sedan kommit att domineras av spelserierna StarCraft, WarCraft och Command & Conquer. Dune 2000 släpptes 1998 och är i praktiken en nyversion av Dune II, med i stort sett identiskt innehåll men presenterat med bättre grafik och med filmsekvenser med riktiga skådespelare.

Har man någon gång spelat ett RTS – eller (som jag) gamla Dune II – så känner man sig snabbt hemma. Användargranssnittet är klart och tydligt och bör inte ge upphov till några större problem.

Storyn följer med smärre modifikationer den i Dune II, som i sin tur bygger på den i novellen Dune av science fiction-författaren Frank Herbert. I detta SF-universum finns en otroligt värdefull krydda kallad melange, som endast återfinns på en enda plats: den lilla ökenplaneten Arrakis, även kallad just ”Dune”. Spelet tar sin början i och med att kejsare Frederick IV – huset Corrinos överhuvud och galaxens ledare – har anordnat en tävling: Det av de tre mäktiga husen Atreadis, Ordos och Harkonnen som kan ta kontroll över Dune – alla medel tillåtna – ges ensam ägenderätt till planeten, och därigenom också till dess värdefulla krydda. Varför kejsaren utlyst denna tävling och varför han inte själv försöker ta egen kontroll över planeten vet man inte, men det stoppar inte de tre husen. De beger sig dit, och deras arméer slåss snart för fullt med varandra.

I det här spelet tar du kontroll över ett av de tre husens styrkor (du kan själv välja vilket), med det uppenbara målet att besegra de två övriga. Till ditt förfogande har du trupper av olika slag, från enkla fotsoldater beväpnade med lätta gevär, via beväpnade buggys som snabbt kan ta sig fram över ökensanden, till avancerade tanks. För att kunna bygga alla dessa enheter måste du dock bygga upp en bas, en bas som i sedvanligt RTS-manér består av allehanda byggnader och försvarsverk. En skillnad mot de flesta andra spel i genren är dock att man inte kan bygga sin bas var som helst. Byggnaderna måste byggas på fast mark (inte på sand), och bör dessutom placeras på en rejäl betonggrund för att bättre stå emot de kärva förhållandena. Nere i ökensanden lurar dessutom gigantiska sandmaskar – planetens enda djurart – som ditlockade av vibrationer på markytan kan sluka manskap och fordon hela om man har otur, så det gäller att vara försiktig.

I övrigt är dock förfarandet sig likt från liknande spel: Bygg harvesters för att samla in krydda (=pengar) och bygg sedan upp en bas samt tillräckligt med trupper både för att kunna försvara dig själv och för att kunna anfalla fienden. Målet med de flesta banor är att utplåna samtliga av fiendens byggnader och enheter på spelplanen.

Ett hedersomnämnande vill jag ge till Westwood för att det i det här spelet är möjligt att markera och styra flera enheter åt gången – förvisso standard nu för tiden, men en funktion som saknades i ursprungliga Dune II. Filmsekvenserna är också ett kul inslag, och skådespelarna gör bra ifrån sig, även fast de datorgenererade bakgrunderna lämnar mycket att önska. Riktigt kul dessutom att en så pass känd skådespelare som John Rhys-Davies har en roll!

Spelet har dock sina mindre smickrande sidor. Något som både nya och återvändande spelare mycket snart lär upptäcka är att spelet har vad som jag antar är spelets enda bugg, nämligen att man inte kan lägga till enheter till en redan existerande markering genom att markera runt dem – då avmarkeras nämligen de tidigare markerade enheterna. Man är alltså tvungen att lägga till enheter till markeringen genom att klicka på dem en efter en, något som kan ställa till mycket besvär i pressade situationer. Dessutom lär fans av gamla Dune II liksom mig störa sig på att den uppslagsbok över enheter, byggnader, sandmaskar etc som fanns i föregångaren här helt oförklarligt saknas. Inte nog med att den var en kul detalj som lätt borde ha kunnat lagts till, den var faktiskt också till hjälp ibland när man hade funderingar över någon viss enhet, så det är tråkigt att den utelämnats.

Spelets kanske största problem som jag ser det är dock att det känns som att det något saknas. Kanhända är det bara tiden som sprungit ifrån spelet. Jämfört med exempelvis Westwoods Command & Conquer: Red Alert (1996) eller Command & Conquer: Tiberian Sun (1999) så känns Dune 2000 allt för enformigt och begränsat. Ointressanta banor bestående av sand, sand och åter sand, uppluckrat med några mindre områden fast land där man kan bygga sin bas. De nya filmsekvenserna är en välbehövlig touch, men det räcker helt enkelt inte till.

Sammanfattning: Dune 2000 är ett synnerligen gediget och lättförståeligt realtidsstrategispel, befriande fritt från stora problem i det det levererar. Problemet är dock att spelet är föråldrat och enformigt, och att det helt enkelt inte har så mycket att leverera jämfört med andra liknande spel. Kraftigt utökade filmsekvenser hade säkert fått spelet att leva upp mer, men inte ens det hade gjort det här spelet till en klassetta. Är du ett fan av klassikern Dune II uppskattar du säkert den här nyversionen, och hittar du spelet till en billig penning någonstans så är det inte alls ett dåligt köp, men det finns andra bättre spel där ute.

Betyg: tre av fem.

Coca Cola Light vs. Coca Cola Zero

Som alla vet som känner mig så är jag en storkonsument av light-cola. Jag försöker dra ner på det, både av kostnadsskäl, eventuella hälsoaspekter (även fast inga klara bevis på detta tycks finnas) samt min egen ovilja att vara beroende av just någonting alls. Som det är nu så är dock light-cola min enda källa till koffein – vid sidan av te – och ett antal liter lyckas jag allt få i mig i veckan.

En mycket intressant aspekt av ämnet är själva sötningsmedlen i sig, då de inte bara smakar olika sött på olika vis, utan också tycks smaka olika för olika personer! Jag har aldrig fått intrycket att vanligt socker skulle fungera så. Frågan kommer nästan alltid upp så snart jag nämner att jag bara dricker light-läsk, eftersom jag anser att läsk med socker i är onyttig och helt enkelt smakar allt för sött. Det visar sig då ofta att personer som ifrågasätter light-läskens nyttighet dessutom inte tycker att den smakar gott – att den antingen inte smakar något alls eller att den smakar ”metalliskt”.

Coca Cola Light och Pepsi Max är mina absoluta favoritdrycker. De smakar friskt och läskande och inte allt för sött, och är den perfekta drycken. De passar till precis ALLT. Det är min åsikt. Coca Cola Zero (och Coca Cola C2, som jag testade i Japan för några år sedan, och som enligt Wikipedia visst också hann nå både USA och Kanada innan den lades ner, och som var en colablandning med både socker och sötningsmedel) innehåller uppenbarligen ett helt annat sötningsmedel, och det märkliga med dessa är att de för mig inte smakar ett dugg. Detta trots att det uppenbarligen måste finnas en stor marknad för dessa som faktiskt tycker att de smakar något, och att de dessutom smakar gott. Eller åtminstone någon högt uppe i Coca Colas ledning. Se där, ännu ett exempel på sötningsmedlens uppenbarligen komplicerade natur.

Som en ren parentes kan jag förresten nämna att Coca Cola Japan nu dessutom tycks ha lanserat en Coca Cola Light berikad med vitaminer. Jag får erkänna att jag är avvaktande kritisk.

Jag sitter och dricker en Coca Cola Zero just nu, eftersom caféet jag sitter på inte hade någon annan light-läsk (skandal!), och jag kan bara konstatera att, nej, den smakar ingenting. Absolut ingenting. Eventuellt like metalliskt. Metalliskt vatten. Som får min hals att kännas lätt bortdomnad. Mmm. Jag skulle nog ha beställt en god kopp te istället.

Jag undrar om det finns fler som tycker som jag angående light-colorna? Hur som helst är jag glad att Zero-varianten inte ersatt Light:en. Då hade Coca Cola förlorat många kronor till Pepsi från den här konsumenten.

Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Då: När utbrändheten var som värst, under det första året, hade jag huvudvärk konstant, dygnet runt, månad efter månad. Till råga på allt kunde den inte rås på med huvudvärkstabletter – på sin höjd kunde den ibland göras lite lite svagare. Till detta kom en oförmåga att tänka något som helst slags ”avancerade” tankar – typ att planera något, eller att beräkna något mer än enkelt plus och minus. Jag kunde heller inte läsa något slags ”seriös” text, typ faktabok, lärobok, avtal eller något annat slags allvarlig text. Min gräns låg vid några enstaka rader. Ovanpå detta var mitt minne kraftigt försämrat.

Hur jag klarade av mina universitetsstudier det sista halvåret innan sjukskrivningen är fortfarande en gåta för mig. Min hjärna fungerade inte, och jag kunde inte både lyssna och skriva samtidigt. Än mindre tänka.

Alla överträdelser över denna högst basala nivå resulterade i plötslig och ihängande stark huvudvärk kombinerad med ångest och obehag, ofta med illamående och/eller yrsel. Jag var över huvud taget otroligt känslig för intryck av alla de slag – allt som krävde att min hjärna tog in och bearbetade information, särskilt om det kom intryck av flera slag eller från flera håll på en gång. Att socialisera med fler än en människa i taget var en omöjlighet, och bara att vistas ute bland mycket folk (gå på stan, i affärer etc) var en plåga som snabbt tröttade ut mig.

Trots alla dessa begränsningar försökte jag förbereda mig för att starta eget företag(!). Jag läste affärslitteratur trots att det gjorde mitt huvud sämre och fördröjde mitt tillfrisknande, och jag gick på föreläsningar trots att jag knappt klarade av att sitta där.

Nu: Nu har ytterligare ett drygt år passerat. Efter 1,5 års övertalning från mina läkare gav jag i våras till slut med mig och började ta det riktigt lugnt, precis som det ju faktiskt var tänkt att jag skulle göra från början. Det har gett effekt.

Jag är alltjämt sjukskriven på heltid, men tecknen på återhämtning blir allt tydligare. Jag har inte huvudvärk varje dag längre såvida jag inte anstränger mig för mycket, och också stunderna av illamående är allt mer sällsynta. Jag kan lättare vistas ute bland folk, omgiven av intryck. Jag kan läsa någon timme om dagen, om än med täta pauser. Jag har gått en datakurs under våren, i rehabiliteringssyfte, och klarar med ordentliga pauser av några timmars sådan ansträngning per dag.

Över huvud taget är det kanske viktigaste att jag börjat lära känna mina nuvarande begränsningar bättre. Jag vet på ett ungefär vad som riskerar att bli ”för mycket”, och har därför allt större möjligheter att avbryta vad jag för stunden håller på med och ta det lugnt, och därmed minska risken för obehag. Det är dock fortfarande lätt hänt att jag går över gränsen.

Just för dagen har jag åter igen kraftig huvudvärk som inte ens en dubbel dos huvudvärkstabletter gjorde någon som helst skillnad mot, men detta beror nog huvudsakligen dels på att jag var till gymmet igår, dels att jag läste igenom avtalsvillkoren för en internetbank (något jag över huvud taget inte hade klarat av för ett år sedan), och dels för att jag besökte en av mina kusiner och hennes familj igår eftermiddag. Det här bloggandet tar också på krafterna, men förhoppningsvis mår jag bättre igen imorgon.

Jag hoppas kunna prova på något slags arbetsträning på kvartstid den här hösten. Det är mitt nuvarande mål. Karriärsplanerna inför framtiden får vänta ett tag till.