Avkriminalisera prostitutionen

Ämnet prostitution är som regel ett väldigt kontroversiellt och känsligt område. Prostitutionsförespråkare möts som regel av känslostormande fördömanden, med budskapet att prostitution är förtryck, att alla horor är offer och/eller utsatta för trafficking, att de ofta har missbruksproblem samt att (nästan) ingen av dem säljer sex av egen fri vilja. Med andra ord: att myten om den “lyckliga horan” är bara just en myt. Detta brukar alltså vara kritikernas ståndpunkt.

Min ståndpunkt, däremot, är som följer:

1. Det här är en sekulär stat. Lagar skall inte baseras på religiös moral, och vi skall därför inte ha lagar mot sexuella tjänster.
2. Samtyckande vuxna människor skall vara fria att göra vad de vill med varandra, så länge de inte skadar någon annan.
3. Trafficking – alltså sexuell slavhandel – är förbjuden, eftersom tvång och slavhandel redan är förbjudna. Inget konstigt med det.
4. Människor som har problem med droger och/eller psykiska problem skall fångas upp av det sociala skyddsnätet, och skall alltså inte känna sig tvingade till prostitution. Det är polis/socialtjänsts ansvarsområde.
5. Givet allt detta: Finns det trots allt kvar människor som vill sälja sexuella tjänster – och som alltså inte är vare sig tvingade till det eller har drog- eller allvarliga psykiska problem – så skall de få det. Det är helt upp till dem att göra det valet, och stå för konsekvenserna därav. Och finns det inga kvar som vill sälja sex – alltså inga “lyckliga horor” – så OK, vad är då problemet?

Jag har inte och har inga tankar på att någonsin vare sig köpa eller sälja sexuella tjänster, men finns det vuxna, friska och någorlunda stabila människor som vill kunna göra det så tycker jag att de skall ha möjligheten. Tvång, droger och människohandel är redan olagligt tack vare andra lagar och är alltså inga motiv till att förbjuda sexindustrin som sådan.

Jag hyser inga förhoppningar om att mina framtida barn skall prostituera sig, men det är bara min egen högst personliga åsikt som jag får försöka meddela till han/hon/dem bäst jag kan – det är inget som lagboken har något som helst att göra med.

Susanne Dodillet, författare till den aktuella avhandlingen “Är sex arbete”, skriver mycket bra om ämnet på Expressen, och i bloggvärlden reflekteras ämnet mästerligt över av Hans Engnell på Motpol, LouiseP och Blogge Bloggelito. Ämnet uppmärksammas också av bland andra Bitchslap Barbie och Sidvind. Tänk vad underbart om en riktig folkrörelse skulle kunna ta sin fart bland alla öppensinnade människor i bloggvärlden, flera år efter prostitutionslagens införande. Det vore en bloggbävning värd namnet.

Läs även andra bloggares åsikter om lagstiftning, moralism, prostitution, prostitutionslagen, sexköpslag, sexualmoralism

En streckfigursmanual till våldtäkt?

LouiseP uppmärksammar att den australiska högsta domstolen bestämt att erotiska teckningar av Simpsonbarnen är att beteckna som barnporr.

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.

Drottningen visar förbudssmittning in action

Drottning Silvia visar oavsiktligen väldigt effektivt hur ”trygghetsskapande” lagar kan spridas från land till land, utan närmare kritisk granskning, i Ekots Lördagsintervju i Sveriges Radio. Också Svenska Dagbladet uppmärksammar detta. Drottningen förespråkar nämligen att Sverige borde införa en tittförbudslag som gör det olagligt att titta på barnpornografi, med motiveringen att en sådan lag redan införts i både Norge och Danmark. Med tanke på drottningens starka engagemang för barns fri- och rättgheter kommer inte detta utspel helt som en överraskning.

Jag må vara rojalist, men jag stör mig på drottningens i det här fallet helt känslomässiga resonemang. Är det bara jag som kom att tänka på The Simpsons ”Won’t somebody please think of the children!?” av följande citat?

– När det gäller att skydda barnen så kan man fråga sig vad som är viktigast. Vad är då den personliga integriteten? Det gäller barnens lidande. Jag tycker att barnen går före. Jag tror att våra politiker kanske vill titta hur det är i Norge och Danmark och hur de har löst den här frågan.

Jag förnekar inte att barns väl och ve är viktigt eller att sexualla övergrepp mot barn inte är fruktansvärda, men med liknande känslomässigt drivna argument är det möjligt att driva igenom i stort sett vilka lagar som helst. Lagar som i efterhand kanske inte visar sig ha varit en så bra idé. Reflexmässigt vill ju (de flesta) människor skydda sina barn, vilket leder till en aldrig sinande förbudskultur där man försöker utplåna alla risker för allting – något som ju naturligtvis är en omöjlighet. Detta är något som David Eberhard mycket lysande påpekar i sin bok I trygghets-narkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet.

Faktum är ju att de skydd som finns i den svenska barnpornografilagstiftningen torde vara mer än nödvändiga allaredan. Innehav av dylikt material är olagligt, och det kombinerat med polisens barnporrfilter (där sidor med barnpornografi spärras från åtkomst för medborgarna) torde dessutom redan göra det olagligt att titta på materialet? Förvisso förmodar jag att det är tekniskt möjligt för såväl brottslingar, pedofiler som andra teknikkunniga människor att försöka kringgå detta filter medelst proxys och andra metoder, men lyckas de med det torde de väl också utan problem kunna undgå upptäckt, i vilket fall en tittförbudslag hur som helst väl vore tämligen verkningslös?